Lev livet idag, Du kan dö imorgon...

Tänkvärt:

 

"Efter att ha gått ner 11 kilo, tränat och räknat kalorier i ett och ett halvt år så slutar det nu med ätstörning sedan sju månader tillbaka.

Vem hade kunnat tro det? 
- Inte jag. 
Vad som hände? 
- Min egen teori är att kroppen och hjärnan fick nog av den långa perioden med kaloriunderskott som till slut sa stopp. Hjärnan och kroppen har en viss mängd av kalorier och kolhydrater som den har i lager, när det är slut, då får man för det mesta "frossa attacker" alltså att man till exempel frossar i sig tre chokladkakor a la 200 gram istället för att äta en rad. Får man frossa attacker har man bland annat för låga kolhydrat lagring i kroppen och därför får man "behovet" att frossa i sig allt som man ser och kommer åt. 

 

Efter sju månader av frossa har det fortfarande inte gett sig och mina 11 kilo jag gick ner? De har jag gått upp igen, om inte mer. 
Jag mår psykist dåligt av det här och jag har inte skaffat hjälp även om jag själv är medveten om att jag borde, å andra sidan vet jag vad jag borde göra för att stoppa det här, men jag gör det inte. 
Jag har många symtomer som säger att jag har ätstörning, jag behöver inte gå till en doktor för att få det på papper, jag är väl medveten om det själv.
Ingen vet om det här, för jag har inte talat om det för någon. När folk ser på behärskar jag mig, när ingen ser på börjar jag gå loss. 

Det är liksom maniskt, jag har själv undvikt att handla till exempel nötter, musli, flingor etc för att jag vet att om jag köper ett paket nötter, då kommer jag äta upp allt utan att kunna spara till nästa dag. 
Att inte handla det som jag vet att jag kommer äta upp på en gång är ett framsteg. För några månader sedan kunde jag köpa sex fika bröd och äta upp alla på en och samma kväll istället för att äta kvällsmat, för man var knappast hungrig när man hade ätit sex fika bröd och magen mådde som man förtjänade. 
Att jag är laktosintolerans strunat jag fullständigt i, magen är uppblåst som en ballong för all laktos jag ätit och all vätgas som bildats i min mage som inte kommer ut. Eftersom jag inte dricker tillräckligt med vätska så kommer heller inget ut. Är man laktosinolerant och äter mycket laktos och dricker lite blir man till slut hård i magen. Dricker man däremot mycket och äter mycket laktos så får man istället diarré.

Även om jag själv inte har något att äta så letar jag tills jag hittar något jag kan trycka i mig fast jag inte ens är sugen, utan behovet av att äta måste uppfyllas.
Till slut var det inte ens roligt att träna, istället för att träna för att det är roligt slutade det med att man tänkte "om jag löptränar och bränner 600 kcal då kan jag ju äta 100 gram chips efteråt, för det är ju bara 540 kcal och då har jag ju 60 kcal i godo". Hur dumt är inte det tänksättet?

Att ha ätstörning behöver inte betyda att man äter för att sedan kräkas, det finns andra symtom som innebär att man har ätstörning. Att i mitt fall inte kunna hantera ätandet, det är också en ätstörning. 

 

När ska det här sluta? 
- Jag önskade att det kunde sluta NU, men jag vet att det inte kommer att ske, för det är en process som måste bearbetas för att man inte ska hamna i samma mönster igen." 

 

Ganska tråkig historia, men jag kan nog tänka mig att det här faktiskt händer fler än vad man tror. 
Man har väl själv fått en frossa attack någongång när man utfört långlopp eller inte ätit på flera timmar och när man väl börjar äta så kan man äta hur mycket som helst. 
Jag önskar denna person all lycka till för att lyckas komma ur detta problem. 

Nu är det läggdags som gäller, godnatt!