Lev livet idag, Du kan dö imorgon...

Tjejklassikern är äntligen avklarad! Det är verklige en lättnad! Det var inte så kul och springa Lidingö tjejloppet när man var sjuk och jag förstår inte riktigt själv hur jag tog mig runt tjejvasan med en skadad axel och revbensfraktur.

Tiden var väl inte så viktig i denna runda, men det var tufft, speciellt om man bara hade hunnit åka 1,2 mil denna säsong och i hela mitt liv 61,2 km, och dessutom självlärd, det säger väl en del, haha. 

När jag väl stod på starten så insåg jag verkligen hur okunnig jag verkligen är på skidor. Jag kan inte bromsa, åka med ena skidan utanför spåret, inte ploga, ingenting. 

När jag stod i mitt startled så ställde jag mig ganska långt fram, men när vi sedan skulle ta oss till starten så hade ju nästan alla redan hunnit åka om mig bara där... 

Det bästa var i alla fall att jag aldrig hade tanken på att ge upp. Det sög att många spår var sönderplogade. Jag trodde att jag skulle hinna spara in lite tid på nedförsbackarna, men istället tog det ännu längre tid. 

Jag valde att ta av mig skidorna och gå ner för de flesta branta backarna eftersom jag inte kunde ploga och det ite fanns några spår så kände jag inte att jag ville riskera att skada mig ännu mer, för jag hade nog ramlat. 

Under åkningen så stod jag och väntade jag ut på en nedförsbacke så jag inte skulle åka på någon, när jag väl åker ned för backen så kommer det en kvinna som byter spår utan att kolla, och som dessutom åker saktare än mig, och eftersom jag inte ville åka på henne så satte jag mig på spåret för att inte köra in i henne. 

Nästa gång jag kör ett skidlopp ska jag defintivt lära mig mer, och speciellt lära mig ploga och bromsa! 

Y och J hejade på längs spåret och de var även där vid mål. H träffade jag på en stund men hann ju knappast prata något. 

När jag väl var i mål så började en kille filma mig, och det värsta var att han inte sa något, han bara stod där med kameran och det blev bara mer och mer märkligt tills han äntligen vände bort kameran, jag tittade lite på Y och J som såg minst lika förvånad, haha. 

När jag hade tagit av mig skidorna och skulle bära de sista biten så var jag så trött i armarna att jag knappt orkade lyfta skidorna. Så trött i armarna har jag nog aldrig varit. 

Gick en sväng på mässan innan jag åkte buss och hämtade mina prylar för att duscha. 

Vi åkte och hämtade mitt diplom innan vi åkte mot Gävle och vi var i Gävle ca 22. Bytte av Y för att de skulle till Stockholm igen och jag körde hem sista biten. Nu ska det bli skönt och sova!