Lev livet idag, Du kan dö imorgon...

Klockan ringde 7 och jag snoozade en halvtimme ungefär. Klev upp, åt frukost och gjorde det vanliga innan jag åkte iväg till Skidstavallen för att anmäla mig till Motionsloppet. 
Velade ett tag om jag skulle ta 5 km eller 10 km innan jag bestämde mig för att anmäla mig till 10 km motionklassen. Inte så många anmälda, men det var nog flera som körde klubbmästerskapet.  

 

Starten gick 11:20 och redan på första lilla backen kände jag att det var bakhalt, men jag fortsatte tills jag såg 2,5 km och funderade ett tag om jag skulle skippa milen och byta till 5:an istället men sen tog jag mig i kragen och tänkte att jag fasen skulle ta mig runt milen trots att jag hade jätte dåligt vallade skidor och dåligt fäste. Ångrade mig ganska fort när jag såg första backen som i och för sig inte var så lång, men den var så där brant mot slutet av backen så jag försökte ta mig upp på backen med skidorna och det gick ju snarare bakåt än framåt... 
Men med mycket om och men så kom jag upp och jag svor varje gång jag kom till en backe... 
Ska jag vara ärlig så tog jag av mig skidorna tre gånger för att jag inte kom upp för backarna fast jag försökte och kände att det var omöjligt, det var ju inte så smart och köra milen på ett ställe man inte är van vid heller, men jag kommer ju knappast åka till Oxberg och köra de 30 km innan jag kör tjejvasan heller så det var bara att försöka ta i så gott det gick och ta sig runt. 
När jag kollade på klockan så hade jag åkt 3,4 km och hör och häpna, tiden stod på 50 min!! Inte ens när jag stod på skidorna första gången så hade jag så dålig tid, det visar bara att jag hade jätte dåligt fäste på skidorna och efter 7 km så såg jag två herrar som kom och åkte mot mig och de ville kolla att inget hade hänt för att jag hade varit ute så länge. 
Åkte av en gång när spåren spårade på en nedförsbacke och jag åkte så klart med, jag som just precis tänkte "det är ju bra spår, tur är väl det så man slipper åka av" och just då spårade jag ur och var helt oförberdd på det så jag ramlade ju självklart, det gjorde så ont att jag nästan tappade andan och satte saliven i halsen, snacka om chockad... 

När jag var nära mål så såg jag småbarnen som hade startat "Barnens Vasalopp" och jag tänkte "hoppas jag inte kör på någon unge här på nedförsbacken, flytta på er!"
Några meter innan mål så ropade de ut mitt namn i högtalaren och det var nog inte så lätt för de att uttala mitt namn för det lät väldigt roligt och man hörde osäkerheten i mannens röst. Han talade även om att jag hade vunnit ett pris som jag kunde hämta och att jag hade kämpat på bra, jag var ganska stolt över mig själv när jag hade kommit i mål och kvinnan som delade ut saft berömde mig också. 

När jag stod och återhämtade mig en stund så såg jag Ingegärd komma springandes mot mig och berömde mig. När jag väl tog av mig skidorna så förstod hon också att jag hade haft det tufft, för glidet på skidorna tappade jag efter ca 5 km och skidorna var nästan släta för att fästet hade försvunnit.

Det kom fram flera och beundrade mig och det var roligt att så många brydde sig fast de inte ens känner mig, det var bara att tacka och ta emot och jag är sjukt stolt över mig och min prestation!

 

Hälsade på även på Boel, Stefan, Tommy, Malte och Melvin som också var på Skidstavallen, Melvin åkte "Barnens Vasalopp" och han var så duktig, han fick både diplom och medalj!